Vilka är de vanligaste typerna av tändstift?

Enligt värmevärde finns det kall typ och varm typ; Enligt elektrodmaterialet finns nickellegering, silverlegering och platinalegering; Om det är mer professionellt är typerna av tändstift i allmänhet följande:
1. Tändstift av kvasityp:Dess isolatorkjol är något krympt in i ändytan av höljet, och sidoelektroden är utanför ändytan av höljet, vilket är den mest använda typen.
2. Tändstift med utskjutande kant:Isolatorkjolen är längre och sticker ut utanför husets ändyta. Den har fördelarna med stor värmeabsorption och god antifouling-förmåga och kan kylas direkt av insugningsluften för att minska temperaturen, så det är inte lätt att orsaka varm antändning, så det termiska anpassningsområdet är brett.
3. Tändstift av elektrodtyp:Dess elektrod är mycket tunn, kännetecknad av stark gnista och god antändningsförmåga. Det kan också säkerställa att motorn kan starta snabbt och tillförlitligt under svåra kalla årstider, med ett brett termiskt område och kan uppfylla olika ändamål.
4. Tändstift av sätestyp:Dess skal och skruvgänga är gjorda till en kon, så att den kan bibehålla god tätning utan packning, vilket minskar volymen på tändstiftet, vilket är mer fördelaktigt för motordesignen.
5. Tändstift av poltyp:Sidoelektroden är vanligtvis två eller flera. Fördelen är pålitlig tändning, och gapet behöver inte justeras ofta. Därför används den ofta i vissa bensinmotorer där elektroden är lätt att ablatera och tändstiftsgapet inte kan justeras ofta.
6. Yttändstift:Det vill säga ytspalttyp. Det är den kallaste typen av tändstift. Gapet mellan dess centrala elektrod och ändytan på skalet är koncentriskt.
7. Standard och utskjutande tändstift
Standardtändstiftet är ett ensidigt elektrodtändstift vars isolatorkjolände är något lägre än den gängade änden av huset. Den använder den traditionella tändändstrukturen som används mest i sidomonterade ventilmotorer. För att skilja den från den senare "framträdande typen" kallas denna struktur för "standardtyp".
Utskjutande tändstift designades ursprungligen för motorer med överliggande ventiler. Dess isolatorkjol sticker ut från skalets gängade ändyta och sträcker sig in i förbränningskammaren. Den absorberar mer värme i förbränningsblandningen och har en högre arbetstemperatur vid vilohastighet för att undvika kontaminering; Vid hög hastighet, eftersom ventilen är ovanför, riktar inandningsluftflödet sig mot isolatorkjolen och kyler den, så att den maximala temperaturen inte höjs mycket, så det termiska området är stort. Det utskjutande tändstiftet är inte lämpligt för den sidomonterade ventilmotorn på grund av de många krökarna i inloppet och den lilla kyleffekten av luftflödet på isolatorkjolen.
8. Enpoliga och flerpoliga tändstift
Det traditionella enpoliga tändstiftet har en uppenbar defekt, det vill säga sidoelektroden täcker mittelektroden. När högspänningsurladdning sker mellan de två polerna kommer blandningen vid gnistgapet att absorbera gnistvärmen och aktiveras genom jonisering för att bilda en "brandkärna". Platsen där eldkärnan bildas är i allmänhet nära sidoelektroden, och värmen kommer att absorberas av sidoelektroden mer, det vill säga elektrodens "flammundertryckande effekt", vilket minskar gnistenergin och minskar elden hoppprestanda.
På 1920-talet dök alltså trepoliga tändstift upp. Jämfört med en ensidig elektrod består gnistgapet hos flera sidoelektroder av sektionen av flera sidoelektroder (stansade i ett cirkulärt hål) och den cylindriska ytan på den centrala elektroden. Detta sidomonterade gnistgap eliminerar defekten att sidoelektroden täcker den centrala elektroden, och ökar "tillgängligheten" för gnistan. Gnistenergin är stor, och det är lättare att tränga in i cylindern, vilket bidrar till att förbättra blandningens förbränningstillstånd och minska avgasutsläppen. Eftersom de flera sidostolparna ger flera tändningskanaler förlängs livslängden och tändningens tillförlitlighet förbättras. Det måste här påpekas att urladdningsögonblicket endast kan vara överslag av en kanal, och det är omöjligt att övertända flera poler samtidigt. Urladdningsprocessen för höghastighetsfotografering bevisar detta.
Suffixbokstäverna (bokstäver efter brännvärdesnumret) D, J och Q i den inhemska tändstiftsmodellen indikerar två sidopoler, tre sidopoler respektive fyra sidopoler.
9. Nickelbaserad legering och tändstift för elektrod med kopparkärna
De mest grundläggande kraven för elektroden som sträcker sig in i förbränningskammaren är ablationsbeständighet (elektrisk och kemisk korrosion) och god värmeledningsförmåga. Med utvecklingen av materialvetenskap och teknologi har elektrodmaterial upplevt utvecklingen av järn, nickel, nickelbaserade legeringar, nickel-kopparkompositer och ädla metaller. Nickelbaserade legeringar är de vanligaste nuförtiden. Generellt är den termiska ledningsförmågan för ren metall bättre än för legeringar, men den kemiska korrosionsreaktionen av ren metall (som nickel) till förbränningsgas och fasta avlagringar som bildas är känsligare än legeringens. Därför är elektrodmaterialet tillverkat av nickelbas och tillsatt element som krom, mangan och kisel. Krom förbättrar motståndet mot elektrisk korrosion, medan mangan och kisel förbättrar motståndet mot kemisk korrosion, särskilt motståndet mot svaveloxid med stor skada.
10. Vanliga och motstånd tändstift
Som en gnisturladdningsgenerator är tändstiftet en bredbandskälla för kontinuerlig elektromagnetisk strålning. För att undertrycka den starka störningen av elektromagnetisk strålning på det radioelektriska fältet som orsakas av brandhopp, skydda radiokommunikation och förhindra felaktig användning av elektroniska enheter ombord, har länder runt om i världen accelererat utvecklingen av motståndständstift sedan 1960-talet. Kina har också utfärdat en rad obligatoriska nationella standarder för elektromagnetisk kompatibilitet, som strikt begränsar radiostörningsegenskaperna hos fordonsenheter som drivs av tändstiftsmotorer, så efterfrågan på resistiva tändstift har också ökat avsevärt. Det är ingen stor skillnad mellan motståndstyptändstiftet och den vanliga typen i strukturen, bara att byta ledaretätningsmedel i isoleringskroppen till motståndstätningsmedel.